solängen

Hade tid hos gynekologen klockan åtta. Innan provtagningen bad hon mig sitta ner vid skrivbordet. Solen sken in genom det nytvättade fönstret och jag såg att krokusarna börjat slå ut vid den stora björken. Min bil stod där ute på parkeringen och jag noterade att den behövde tvättas.

Tankarna fladdrade iväg till biltvätten när jag plötsligt hörde att hon pratade med mig, någonstans långt borta. Hon kanske hade gjort det en stund; och hon sa klimakteriet flera gånger, det hörde jag. Varför säjer hon det till mig, tänkte jag. Bara sådär i förbigående kanske, så jag ska vara förberedd den dagen. Så är det förstås. Klimakteriet. Far far away. Det händer kanske andra men inte mig. Trallala. Klimakteriet, jag smakade på ordet.

 Lilly, en chef jag hade, hon sa kli´makteriiiet med fel betoning och det hade vi så roligt åt. Undrar vad hon gör nu, och alla de andra förresten, det var ju en massa år sen vi sågs och det skulle ju vara roligt om vi allihop kunde träffas. Man kanske ska ringa runt och kolla om vi ska ta en kväll och prata gamla minnen. Vi kunde ju kanske ta en knytis för om alla tar med sig lite så blir det ju inte så jobbigt. Det är ju illa nog om man ska städa överallt för det ska ju gås husesyn och vändas på soffkuddar och dras med fingrar i bokhyllan, det vet man ju. Och katterna som hårar så himla mycket just nu. Måste ta tag i det där. 

Nu sa hon torra slemhinnor där på andra sidan skrivbordet. Jag drog försiktigt med tungan på tandköttet och vispade runt lite men inte var det särkilt torrt, inte. Hittade däremot ett vallmofrö mellan framtänderna, pinsamt, hoppas jag inte skrattat och visat tänderna när jag kom. Tuggade lite diskret på det medan jag försökte fokusera på vad hon sa, något om humörsvängningar. Och viktuppgång. Skulle man inte bli förbannad när man går upp i vikt, tänker jag och blir lite irriterad. Vad har det med klimakteriet att göra? Jag har ju själv gått upp i vikt sista åren och inte blivit av med magen efter sista barnet ens. Det tar sin lilla tid. Och det är ju, få se nu, ja – det blir nästan arton år sen. Egentligen bara sjutton och ett halvt. 

Himlars, han fyller ju arton om två månader, vad farao ska jag köpa? Han önskar ju körkort och bil, inte har jag råd att köpa en bil. Han måste ju få sig ett jobb först. Varför vinner jag aldrig på Lotto så man kan bli snuskigt rik och göra vad man vill. Innan man blir gammal. Göra sina barn glada och köpa ett pensionat som man kan driva lite hur som bara för att det är kul, vill man vara ledig och stänga en månad så gör man det. En folkpark vore också jäkligt kul att ha, fixa dit en massa konstiga band och ordna danser som dom gjorde förr. Jerry Williams kanske. Nä, han håller nog inte på längre. Inte Lill-Babs heller. 

Hon är snygg, tänker jag. Inte Lill-Babs, men hon som sitter på andra sidan skrivbordet och pratar om något som ligger så långt fram i tiden att jag inte orkar ta det till mig. Jag är ju bara 50 år. FEMTIO ÅR!  Är jag femtio år? Hur gick det till? Vad hände? När hände det? Jag slår bort det. Flyg fula fluga flyg. Hon har så mysiga färger och mönster, lila, rött, gult. Scarabéer och tulpaner. Jag är svart. Och jeans, trist. Nu vill hon att vi ska göra själva provet. Jag klär av mig på underkroppen och tittar ner på mina ben. Solbrännan sen februarisemestern har försvunnit. Benen lyser bleka och torra i lysrörsskenet. Undrar om jag ska ta av mig strumporna. Bestämmer mig för att de får sitta på. Lägger mig ner och hon säger att det ser fint ut. Fint? Undrar om hon vet vad fint är. Kan inte tänka mig att det hon just nu ser kan beskrivas som fint. Intressant och invecklat kanske men inte fint. Fint är det i Grekland och i Norge. Speciellt i Nord-Norge. Har nog aldrig sett något vackrare. Kanske skulle beställa en resa. Vi var ju i Vietnam senast, kanske skulle åka till Lofoten eller nåt?  Kommer inte på någon plats eller något land jag skulle vilja åka till. Det sticker till lite när hon tar provet men det går över.

  

Klimakteriet ja, det låter som ett land. I trakterna av Turkiet. Dit kanske man skulle kunna åka. Två veckor i Kli´makteriiiet med sol och bad och drinkar i solnedgången på balkongen. Vi kan hyra två vespor och ta långa utflykter i bergen och handla av lokalbefolkningen; virkade dukar och keramik som ser så fint ut där men som inte passar någonstans när man kommer hem. Bli bruna och vackra, krossa giftiga spindlar i duschen och ge städerskorna dricks varje dag. Bli magsjuk, fast bara lite lagom så man inte går upp för mycket i vikt. Klimakteriet ska vara så fint på hösten säger de som varit där. Särskilt södra. Inte så mycket turister då heller, kanske.  Måste ta tag i det där. 

Menopaus, mumlar hon där nere. Ja tack, vem vill inte ha en sån. Alla pauser är välkomna. Speciellt permanenta pauser kan man inte få för många av. Varar livet ut. Och alla barnen är ju redan födda. Nu kommer barnbarnen, livets efterrätt. Efterrätt som är så gott. Fast jag vet att jag inte borde.  

Jag sätter mig upp för fort och ramlar nästan i golvet. Yrseln slår till som en klubba i bakhuvudet. Den förbannade yrseln som jag haft ett år och som får mig att vingla till ibland även utan rödvinsmysiga fredagskvällar; börjar bli trött på den nu. Den får mig att sova uruselt, undvika att klättra i stegar och balansera på smala spångar. En oroligt mönstrad matta kan nästan få mig ur balans.

 ”Den gör mig så jävla jävla trött”, säger jag högt. För jag är verkligen trött. När jag har sagt det så skäms jag. Jag svär alldeles förfärligt när jag tänker men försöker hålla igen när jag pratar. Jag är ju trots allt FEMTIO år. Fast hallå, det måste vara något fel här. Jag borde vara mer som TRETTIO. Eller? Nää, säger mitt sunda förnuft, din äldste son är trettio. Snart. Åhå. Då kan jag inte vara trettio då, kanske. Nähä. Då är jag väl femtio då. Häftigt. Inte för att jag vet hur det gick till. Jag var inte där.  

Hon tar mig i handen, ler och får mig i balans igen. ”Du får svar inom fem veckor. Och om du undrar över något så är det bara att du ringer.”  Jag nickar och undrar. Undrar just vad hon har sagt som jag inte hört. Men jag ringer inte. Jag bara undrar. Herre gud varför ska jag aldrig bli gammal nog att lära mig lyssna, tänker jag. Varför blir jag aldrig vuxen.