solängen

Här bor vi! Välkommen till en blogg om allt mellan himmel och jord. Om livet.

Det gick ju bra till slut

Publicerad 2010-10-21 06:49:13 i Motgångar,

Hade en skräckfylld upplevelse häromdagen. Var på väg till Karlstad för den årliga kontrollbesiktningen av tågklarerare - JTF-repetition och kunskapsprov. Men det var inte den i sej som var det mest skräckfyllda utan själva resan. Det ösregnade och var kolsvart, den svarta asfalten sög i sej allt ljus från strålkastarna samtidigt som ljuset från mötande bilar bländade. Jag hatar att köra bil i sånt väder.

Det gick hyfsat ända tills jag kom en dryg mil utanför staan. Där ökar alltid bilantalet väldigt snabbt, och det bildades köer av morgonstressade som tävlade om att klämma sej före. Vindrutetorkarna gick för högtryck. Plötsligt börjar torkaren på min sida (såklart) balla ur. Den gör ett halvhjärtat drag lite ovanför rutan och lägger mesta kraften på en plats utanför bilen, på vänster sida, längre och längre ut för varje gång. Klonk, klonk, klonk - jamen inte nu! Det finns ingenstans att stanna och jag vågar bara köra torkarna lite då och då, rädd att den ska lossna helt och hållet. Regnet fullkomligen forsar ner.

Jag är halvblind i vanliga fall, men den här morgonen tog priset. Jag inser när jag närmar mej centrum att jag har en körställning a´la gammal tant i folkvagn, stelnad i en position med krokiga armar, bröstet tryck mot ratten och ansiktet nästan i framrutan. Sidorutan är öppen lite grann för en snabb utstickning av huvudet om det skulle behövas. Hela tiden säjer jag "MEN, sluta regna, sluta regna" och diverse böner och förbannelser. Naturligtvis är det rödljus genom hela staan för att spä på körtiden ytterligare.

Till slut finns där i alla fall en parkeringsplats och jag går lätt skakis ut och kollar vindrutetorkaren. Det här blir säkert dyrt, muttrar jag och tar tag i den och bryter till. Som en höftled som dras rätt klickar den tillbaka på sin plats.

Ja. Jag vet att jag borde stannat vart fasen som helst och dragit på varningsblinkers. Jag vet att jag kan ha äventyrat mitt och andras liv. Jag vet att det inte finns någon ursäkt, jag vet.

Men det gick ju bra, som man brukar säja. När man har överlevt och kan berätta om det.

Kommentarer

Postat av: Karina

Publicerad 2010-10-22 09:56:22

Hej!

Jag skulle vilja maila dig. Men hittar ingen mailadress??

/Karina

Postat av: Cici

Publicerad 2010-10-22 17:06:23

Fy vad et är otrevligt att köra när inte grejerna på bilen funkar som dom ska. Kom ihåg en gång när jag hade kört hela dagen i jobbet och på hemvägen tappade ena vindrutetorkaren, naturligtvis på förarsidan och naturligtvis i snöoväder. Inte kul!

tur att det gick bra för dig i alla fall.

Postat av: Marianne

Publicerad 2010-10-22 17:53:48

Karina: Kul! Du kan maila mej på [email protected]



Cici: Varför är det alltid på förarsidan som torkarna krånglar? Jag trodde den skulle flyga ut i tjottahejti om jag fortsatte köra den, så jag snabbklickade bara då och då. Det är nog en liten skyddsängel som sitter med nånstans.



Postat av: Karina

Publicerad 2010-10-22 19:11:21

magi? är det en förkorttning på magica de hex, eller? :)) nu mailar jag!

Postat av: Marianne

Publicerad 2010-10-22 22:34:26

Karina: Jodu, det kunde det ha varit ;) men det är ju MArianne och GIno ju... Spännande att kolla mailen:)

Postat av: Marianne

Publicerad 2010-10-22 23:04:39

Karina: Verkar vara något fel på den mailen, ta [email protected] i stället...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marianne

Tågklarerare. Gift med Gino, lokförare Fyra egna barn, numera vuxna allihop; två bonussöner samt barnbarn, bonusbarnbarn och bonusbonusbarnbarn

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela