Det gick ju bra till slut
Det gick hyfsat ända tills jag kom en dryg mil utanför staan. Där ökar alltid bilantalet väldigt snabbt, och det bildades köer av morgonstressade som tävlade om att klämma sej före. Vindrutetorkarna gick för högtryck. Plötsligt börjar torkaren på min sida (såklart) balla ur. Den gör ett halvhjärtat drag lite ovanför rutan och lägger mesta kraften på en plats utanför bilen, på vänster sida, längre och längre ut för varje gång. Klonk, klonk, klonk - jamen inte nu! Det finns ingenstans att stanna och jag vågar bara köra torkarna lite då och då, rädd att den ska lossna helt och hållet. Regnet fullkomligen forsar ner.
Jag är halvblind i vanliga fall, men den här morgonen tog priset. Jag inser när jag närmar mej centrum att jag har en körställning a´la gammal tant i folkvagn, stelnad i en position med krokiga armar, bröstet tryck mot ratten och ansiktet nästan i framrutan. Sidorutan är öppen lite grann för en snabb utstickning av huvudet om det skulle behövas. Hela tiden säjer jag "MEN, sluta regna, sluta regna" och diverse böner och förbannelser. Naturligtvis är det rödljus genom hela staan för att spä på körtiden ytterligare.
Till slut finns där i alla fall en parkeringsplats och jag går lätt skakis ut och kollar vindrutetorkaren. Det här blir säkert dyrt, muttrar jag och tar tag i den och bryter till. Som en höftled som dras rätt klickar den tillbaka på sin plats.
Ja. Jag vet att jag borde stannat vart fasen som helst och dragit på varningsblinkers. Jag vet att jag kan ha äventyrat mitt och andras liv. Jag vet att det inte finns någon ursäkt, jag vet.
Men det gick ju bra, som man brukar säja. När man har överlevt och kan berätta om det.