Plattbröstad
Nu är jag hemma igen.
Tänkte lämna en liten rapport om hur det gick på Centralsjukhuset i onsdags. Det var en riktig pärs, faktiskt. Först blev jag inropad och fick träffa sköterskan som tagit bilderna förra gången. Hon förklarade att man då hade sett något avvikande i mitt vänstra bröst, men att de inte var säkra o s v. I mitt huvud betydde det det värsta och i tankarna opererade jag bort bägge brösten.
Sen blev det nya bilder som hon studerade länge under tystnad och med en gravallvarlig min. Efteråt fick jag sitta ut igen i ett litet bås, stor som en provhytt och vänta. När jag blev hämtad nästa gång var det till en läkare jag skulle, för efter det de sett på de nya bilderna ville de ta ett ultraljud. Ultraljudet gjordes även den under stor tystnad och jag vågade knappt andas. Hela tiden återkom den kvinnliga doktorn till samma område och jag kunde känna att det var något där, det ömmade. Hela bröstet gjorde ont förresten. Hon avslutade med att tala om att det såg ut att vara något väldigt djupt, "bröstkorgsnära" och att det var mycket svårt att få en tydlig bild på vad det var. I mina öron lät det som om det hade spridit sej till skelettet. Ny väntan, en bra stund till i provhytten blev det. Man hinner tänka ganska mycket när man sitter på en hård stol och stirrar in i ett orange draperi och väntar på besked. Jag mådde fysiskt illa och tänkte på dagens datum - att det skulle vara den 13 oktober 2010 mitt liv skulle förändras.
Sköterskan drog bort draperiet, vi får ta ännu lite nya bilder. Nytt rum, ny röntgenapparat. Mitt vänstra bröst är numera två gånger så långt som det andra, för nu drogs det ut till bristningsgränsen och måste blivit röntgat ända mot ryggraden. Inte ens Nordlund hade så hårda nypor, det är säkert. Fortfarande med bar överkropp får jag sitta ner på en stol medan två kloka huvuden tisslar och tasslar om min framtid. Ska jag vara ärlig så kämpar jag just då med att inte börja gråta. Jag tänkte på barnen, på barnbarnen, på Gino, vårt liv och våra framtidsplaner - hur gärna jag vill leva.
Så säjer läkaren: - Ja Marianne då är det klart. Det finns ingenting allvarligt i ditt bröst. Det vi sett är bara blablablabla... men då har jag redan slutat lyssna.
Såklart måste jag fråga om de är RIKTIGT säkra och det är de.
Jag är så lycklig när jag går därifrån, ler åt alla jag möter. Egentligen hade jag tänkt åka in och shoppa lite innan jag åker hem, men jag styr ut på motorvägen och rattar hemåt. Det värker i bröstet men det är en ljuv smärta: JAG ÄR FRISK!!!
Hemma igen slänger jag in hundar och ryggsäck och kläder och rubbet i bilen och drar som en avlöning mot Hjällstadsätern. Jag längtar efter en kram av mannen i mitt liv.
Nu skulle jag väl berättat lite om hur det varit resten av veckan, på jakten och så, men jag tar det i nästa inlägg för det kräver en helt egen rubrik... hehe.
Tänkte lämna en liten rapport om hur det gick på Centralsjukhuset i onsdags. Det var en riktig pärs, faktiskt. Först blev jag inropad och fick träffa sköterskan som tagit bilderna förra gången. Hon förklarade att man då hade sett något avvikande i mitt vänstra bröst, men att de inte var säkra o s v. I mitt huvud betydde det det värsta och i tankarna opererade jag bort bägge brösten.
Sen blev det nya bilder som hon studerade länge under tystnad och med en gravallvarlig min. Efteråt fick jag sitta ut igen i ett litet bås, stor som en provhytt och vänta. När jag blev hämtad nästa gång var det till en läkare jag skulle, för efter det de sett på de nya bilderna ville de ta ett ultraljud. Ultraljudet gjordes även den under stor tystnad och jag vågade knappt andas. Hela tiden återkom den kvinnliga doktorn till samma område och jag kunde känna att det var något där, det ömmade. Hela bröstet gjorde ont förresten. Hon avslutade med att tala om att det såg ut att vara något väldigt djupt, "bröstkorgsnära" och att det var mycket svårt att få en tydlig bild på vad det var. I mina öron lät det som om det hade spridit sej till skelettet. Ny väntan, en bra stund till i provhytten blev det. Man hinner tänka ganska mycket när man sitter på en hård stol och stirrar in i ett orange draperi och väntar på besked. Jag mådde fysiskt illa och tänkte på dagens datum - att det skulle vara den 13 oktober 2010 mitt liv skulle förändras.
Sköterskan drog bort draperiet, vi får ta ännu lite nya bilder. Nytt rum, ny röntgenapparat. Mitt vänstra bröst är numera två gånger så långt som det andra, för nu drogs det ut till bristningsgränsen och måste blivit röntgat ända mot ryggraden. Inte ens Nordlund hade så hårda nypor, det är säkert. Fortfarande med bar överkropp får jag sitta ner på en stol medan två kloka huvuden tisslar och tasslar om min framtid. Ska jag vara ärlig så kämpar jag just då med att inte börja gråta. Jag tänkte på barnen, på barnbarnen, på Gino, vårt liv och våra framtidsplaner - hur gärna jag vill leva.
Så säjer läkaren: - Ja Marianne då är det klart. Det finns ingenting allvarligt i ditt bröst. Det vi sett är bara blablablabla... men då har jag redan slutat lyssna.
Såklart måste jag fråga om de är RIKTIGT säkra och det är de.
Jag är så lycklig när jag går därifrån, ler åt alla jag möter. Egentligen hade jag tänkt åka in och shoppa lite innan jag åker hem, men jag styr ut på motorvägen och rattar hemåt. Det värker i bröstet men det är en ljuv smärta: JAG ÄR FRISK!!!
Hemma igen slänger jag in hundar och ryggsäck och kläder och rubbet i bilen och drar som en avlöning mot Hjällstadsätern. Jag längtar efter en kram av mannen i mitt liv.
Nu skulle jag väl berättat lite om hur det varit resten av veckan, på jakten och så, men jag tar det i nästa inlägg för det kräver en helt egen rubrik... hehe.
