Det ska bli en regnig sommar, eller hur..?
Kroppens åtta-tio kilo av för mycket av allt hoppas på en regnig och kall sommar med heltäckande plagg. Burka, mmm. Bikinin passar, det gör den, men allt som tittar ut däremellan är inte så gulligt. Och jaja visst, resterande kilon som ändå är i stor majoritet hoppas på en varm och fin juli-augusti. Såklart. Inte vill jag egentligen ha regn och rusk. Hur kan ni tro det.
Men beach. No thanks.
Varför börjar man aldrig i tid? Att träna och äta rätt alltså. Eller varför börjar man aldrig är kanske mer rätt. Varför tror man att det kommer att liksom ordna sej av sej själv? Man är ju förijissenamn över femtio och ingenting har tidigare ordnat sej av sej själv. Varför skulle det börja nu? Om jag amputerar bort huvudet går jag visserligen ner sex kilo men har maggen kvar.
Munnen och hjärnan samarbetar ibland väldigt dåligt när det gäller själva pratet, det vet jag; men när det kommer till kaloriintag är det katastrofalt. Och eftersom munnen är den som är störst(?) så vinner den lätt över lilla nejsäjaren hjärnan. Och när man har magen full med mat så kan man ju inte träna. Då kan man få kramp tror jag.
Övriga ursäkter:
Börjar man träna för tidigt, typ i januari precis efter nyårslöftet - då hinner man ju gå upp i vikt igen innan sommaren.
Mina träningsskor är utslitna och jag har inte råd att köpa nya. En påse Cream Cheese-chips är billigare.
Ingen barnvakt. Oj då har minstingen växt upp redan och tagit studenten. Där ser man.
Jag hinner inte träna. Måste se på "Vem vet mest", "Svenska Hollywoodfruar" och "Ullared".
Det är för halt för att jogga (vintern), det är för varmt för att jogga (sommaren).
Ont i kroppen. Kan det vara för att den är otränad och för mycket salt, tro?
Fettsugnig är inte så dyrt i alla fall. Motsvarar bara en liten fräsig sportbil av enklare modell.
Shit.
Beach 2011, here I come. NU jävlar.
Inte riktigt. Tog i lite här.