solängen

På kvällspromenaden med Alva i går hittade jag en hel drös med fina kantareller. Gino och jag har redan frossat i kantareller två gånger sista dagarna, så jag tänkte vara lite extra snäll mot dotra med familj.

Och det samtidigt som jag förenade nytta med nöje liksom och fick mej en cykeltur, Gino var i Sunne och hade jägarexamen. När jag kom fram var bara Johannes jobbarbil hemma, klockan var runt kvart i sju så jag förstod att Anna jobbade. Altandörren stod öppen och dörren till sovrummet var stängd.

- Aha, han lägger smågrabbarna. Måste vara tyst.

Jag bara tassade in i köket och ställde påsen mitt på köksbordet, "vad glada dom kommer att bli".

Fick SMS från Anna kl 20.55: Hej mams, har du varit här med kantareller..?

Lustig som jag är skickar jag svar: Nää..?

Fast jag ringer upp ganska direkt som tur är och erkänner. Som tur var. Jag hör hur de båda drar en lättnadens suck. Johannes hade trott att det var deras mer än lovligt påflugna granndam som smugit in när han la barnen. Han var beredd att bygga vallgrav och åtta meter höga höga murar med taggtråd på toppen, alternativt flytta.

Lite bakgrundsfakta: Grannen på baksidan gränsande mot deras gräsmatta och uteplats lämnar dom inte ifred en sekund när de är ute i trädgården. Pratar de med varandra är hon med och lägger sej i, säjer de nåt till barnen är hon med och kommenterar. Hon försöker bestämma hur bärbuskarna ska skötas, går över deras tomt med skottkärra och ris, sitter i en trädgårdsstol och röker alldeles vid tomtgränsen och tittar in på deras gård när dom är inomhus. Plus en hel del annat. Inget normalt grannbeteende alltså. Hur gör man för att bryta sånt utan att bli osams? De vill ju bara bli lämnade ifred och få sköta sitt.

Johannes kände att gränsen var nådd, så lättnaden var ganska stor när det bara var jag.



Här fräser den nakna kocken mr G några av årets små gulingar.

(Nej det blir ingen bild på kocken hur mycket ni än tigger om det).