solängen

... eller Vi hade i alla fall tur med vädret. Också.

Vi ville ju komma iväg så fort som möjligt för att hinna åka en bra bit, så jag gjorde en brandmannapåklädning av skinnställ när jag kom hem efter jobbet, en sista snabbkoll på grejorna jag packat kvällen innan - och sen iväg. Gino hade ansvaret för kaffe och smörgåsar, sina extra skor och jacka. I Torsby skulle vi träffa Dennis & Lena. Klockan blev närmare ett på dagen innan vi kom oss iväg därifrån och Dennis som har kört lastbil till Trondheim åttahundra gånger eller så, fick ta täten. 

Några mil efter Östmark stannade vi och tog en liten bensträckare. Jag undrade om vi verkligen inte var på väg åt fel håll? Det känns som om vi åkt en bra bit söderut..?

Dennis tittade på mej: - Neej, vi åker allt norrut...

Men jag ville bara vara lustig för jag hade sett en neger väldigt mörkhyad man gå och klippa gräset i utkanten av Östmark. Så rolig är jag. Nej jag vet jag vet, det var inte politiskt korrekt. Inte illa menat heller.

Fy på mej i alla fall.



Här sträcks det ben. Notera att Lena och Gino båda har intagit första position. Nästa stopp skulle innebära kaffe och goda mackor vilket jag sett fram mot sen vi lämnade Rottneros. Kaffet var ju gott, men mackorna låg kvar hemma i kylen. Vid nästa mack blev det pölse med lompe eller vad det heter. Funkade det också. Fjorton droppar regn föll, knappt så visiret blev blött.

 
(Lägg märke till den obligatoriska jordnötspåsen. Och nej, det är inte urin i cocacolaflaskan.)

Första dagen tog vi oss fram till Otta, eller en liten pyttebit längre. Klockan blev nästan nio på kvällen innan vi hittade ett ställe med lediga hytter/hyttor. Då fick Gino bända loss mej från motorcykeln och bära in mej i värmen, jag var ganska trött och lite frusen vid det laget. Lustiggubben som ägde hyttorna trugade på oss en hytta för fyra - "Dä blir greit dä for er fire", och vi tänkte ju att snåla lite första natten kan vi ju göra, så vi åkte bort till stugan och kollade. Det visade sej att han hade klämt in fyra våningsbritsar skafötters i en garderobsstor skrubb. Vi är inte fullt så intima med Dennis och Lena så vi tog ett eget litet pörte att sova i.

Sen fann vi inga kuddar, inga täcken. Lakan, örngott och påslakan hade vi ju, men kuddar..? Jag gick för att få en pratstund med mr Hyttechef. - Naj naj, det är icke standard, dä har vi icke. Bare madrasser, goe madrasser. Med plastic på, dä ä greit dä. Två minuter senare hade jag fyra kuddar och fyra täcken i handen. Han fann för gott att kapitulera på direkten efter strypgreppet. Morr.

Utanför hyttan bredvid vår stod en polsk bil. På trappan hade polskan hängt ut sina underkläder på vädring. Gino föll som tur var inte för denna marknadsföring utan följde med mej in i stället.



Tankning. Vi gjorde täta stopp, både för att röra på oss, titta på diverse utsikter och tanka. Tempot var behagligt, ingen stress och inga onödiga risktaganden. Behagligt som sagt.



Vattnet var grönt och klart. Och om det nu var i Glåmma eller i Mjösa ska vi inte ta upp till diskussion här. Teorierna går isär. Geografiexperterna har ju varit på utlandsresa.



Höga berg och vattenfall.



Solen kastar sina långa strålar över Gino och Dennis på Dovrefjäll. Bakom oss är fjälltopparna vita av snö, men luften är ljummen och utsikten betagande...  



... eller hur? Coola människor i förgrunden också.



Fast att jag satt och vred på huvudet som en lappuggla under färden över fjället lyckades jag inte få syn på några myskoxar. Bara varningsskylten.



I Trondheim blev det hotell mitt i stan. Vilken skillnad mot en knakande hyttesäng. Dessutom ingick en kvällsbuffé med bl a den godaste pastasallad vi ätit; samt en riktigt bra frukost. Jag ger hotellet 4 ****.
En mysig pub förärade vi med ett besök på kvällen.



Här ser vi en relik från långt långt tillbaka i tiden. I bakgrunden syns Nidarosdomen. Hehe.  
Gino fick gå i sina mcstövlar i värmen för han hade glömt skorna hemma. Och jackan. Humdidumdidum...



Man kan inte låta bli att fascineras av byggnadskonsten. Helt otroligt. Vi som har svårt att få till en taklist snyggt.



Hemresan gick via Röros. Mellan Trondheim och Röros var vägen kurvig och fin, precis som det ska vara när man åker motorcykel. Det var faktiskt så att jag höll på att nicka till ibland.
När vi stannade till på en riktigt vacker plats någonstans däremellan kom tåget. Som de tågmuppar vi är (not!) var vi ju tvungna att fota. Den här lokföraren har det ganska fint på jobbet.



Denna numera beresta flugan hade Lena med sej hemifrån köket. Han har suttit bak på västen och sett sej om i vida världen och fått något att berätta om hemma i Svenneby.

Hemma var vi sent lördag kväll.

På natten började det regna, och det har inte slutat än.