solängen

Ibland är det bättre att vara tyst än att sticka ut hakan för långt. Man kan få äta upp sin egen skäggtofs.

Yngste sonen har just fått körkort och häromkvällen tog han genaste vägen hem till söstra, en från början smal och krokig grusväg som efter dikning i höstas blev om möjligt ännu smalare. Dessutom med diken som sluttar brant neråt med ett fall på sådär en två meter.

Som om inte det vore nog står snökäpparna en liten bit ut i diket. Redan för sent alltså om man svänger ut och tror att vägkanten går där. Så, efter möte med annan bil låg han och den lilla "gula faran" (bilen) i diket.

Nåja, han fick hjälp upp och ingen skada var skedd. Förutom pinsamheten då. 

Men lite tråkningar hör ju till, och någon här i hushållet har ställt upp med diverse gliringar, typ: 

 "Du måste ha kört för fort. Du kan ju inte köra så fort att du inte kan stanna om du får möte", "Det går ju inte att köra så långt ut på vägkanten så det skär ner, förstår du".

Idag fick en timmerbil dra upp vederbörande ur diket efter möte. Tillåt mig småle.

Troligt är efter detta inlägg att även jag snart kommer att få äta min egen skäggtofs.