solängen

Som sagt så började jag min yrkesbana inom servicebranchen när jag var tretton. Ganska bonnig men framåt. På Tossebergsklätten som har/hade servering och utsiktstorn med souvenirer jobbade man överallt där det för tillfället var störst behov.

Sålunda hamnade jag i serveringen en dag när ett busslast stockholmsdamer i övre övre medelåldern trippade in. Tog upp beställningar på kaffe med dopp vid ett bord för fyra, när plötsligt en av damerna ändrade sej. Hon skulle ha en kopp silverté.

Silverté. Vad i helskotta är silverté? Tänk snabbt nu, hade jag sett någon burk det stod silverté på i köket? Påsar? Ens hört talas om det? Nej. Nej igen. Nej på allt.

"Tyvärr" började jag, "så har vi inte silverté". Kunde hon kanske tänka sej något annat? "Earl Grey, Lipton"? Ungefär som Basil Fawlty skulle sagt.

Med is i rösten lät hon mej förstå att jag var en korkad lantis "Silverté, lilla vän, är hett vatten med grädde" sa hon och log avmätt.

"Jaha, okej. I så fall så har vi nog silverté, ja". Hett vatten och grädde? Yak.

Hon fick sitt jäkla silverté. Jag kommer alltid att komma ihåg vad det är, men jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan dricka det.