solängen

Jag var till sjukgymnasten. En jättetrevlig tjej som fick mej att inse att jag står fel, går fel, sitter fel och troligtvis också ligger fel. Men hon tyckte inte att jag var ett hopplöst fall, åtminstone sa hon det inte högt utan lät mej tro att det går att göra något åt. Bra så långt.

Hon bröt ner mej på britsen och gnuggade fyra olika punkter riktigt rejält, två högt uppe på ryggen och två i nacken. Sen tejpade hon mej på ryggen. I dag är jag öm som ögat i mina punkter - men har liksom gôttont, som man har när man tror att smärtan kanske gör nytta. Tillbaka nästa torsdag.

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om idag.

Granne med huset där sjukgymnastiken håller till bor Kjell och hans tvillingbror. Och gissa vem som var ute och klippte i häcken, när jag kom ut omplåstrad och omtöcknad. Mycket riktigt, Kjell i egen hög person.

- Hallå där! Hörrö, kom hit ska du få höra. Han vinkade med båda armarna och häcksaxen. Gylfen var öppen och skjortan hängde utanför. Träskorna hade till och med jag som är en människa som har svårt för att kasta, låtit gå i soppåsen för länge sen. Han var skitig och orakad. Det gråa håret stod som en sky kring ansiktet, men ögonen var pigga och vakna.

- Ujujuj. Det är allt tragiskt. Vi har haft ett dödsfall här på gatan. God för sju miljoner och inte få njuta längre av rikedomen. Bara hundrafem år blev hon. Leendet hängde i mungipan.

- Ja, jag läste det i tidningen sa jag. Det var ju illa förargligt.

- På tal om dödsfall. Du vet bror min han var alltiallo åt åklagare NN och skötte trädgården och var springsjas när han skulle ha sitt dagliga brännvin. Han var ju värre alkoholist än bror min och jag ihopa. Så när åklagaren låg för döden kallade han till sej Sten och sa att "nu har jag och mina söner beslutat om vad Sten ska få efter mig när jag går hädan". Sten såg framför sej hur han inte skulle behöva ta ett handtag till i hela sitt liv utan få lite guldkant på ålderns höst.

- Hur gick det då? Blev han rik som ett troll eller?

- Jo det ska jag säja dej, han fick ett trettio år gammalt tjugoliters kylskåp, en rostig järnstege och en självgående gräsklippare som varit ur funktion de sista tio åren. Grejor som de inte orkat köra till soptippen.

- Det var väl dåligt, sa jag. Det går inte att få ärva några miljoner nu då av dom sju som grannen lämnar efter sej?

- Hehe, man kanske skulle ta och kolla upp det?

- Gör det du Kjell, sa jag. Var rädd om dej.

- Du med, sa han och klappade mej på axeln.

Jag log hela vägen hem.