Saker jag önskat att jag vetat när jag var 25
En gång i tiden trodde jag mer eller mindre att meningen med livet var ett jobb som man kunde identifiera sej med. Då var man någon. Jag var ung och dum då, och tiden gick.
Det var på den tiden då vi i Sverige hade ett existerade och fungerande Postverk. Där man var oumbärlig(?) - i över tjugo år. Samtidigt blev familjen lidande. Fyra barn växte upp med en mamma som alltid stressade runt och aldrig kom ikapp. Som lade grunden till sömnlösa nätter och migränanfall. Som ramlade ner i Helvetesgapet och nästan inte kom upp igen. Som den dagen Posten stängde alla sina kontor inte fick så mycket som ett vykort med ett TACK FÖR DINA INSATSER. Ingen hade ens sett att jag fanns och lagt min själ där. Jag hade varit osynlig. Oumbärlig men osynlig.
Idag. En mamma som ångrar så bittert att hon inte fattade då att meningen med livet är att vara närvarande för sina barn. Det är de som är viktiga. På jobbet ersätts du bara av en ny medarbetare eller får se ditt jobb rationaliseras bort.
Försök se till att ditt liv får fler positiva än negativa upplevelser, ta vara på de små stunderna. Stanna upp, se och bli sedd. Brinn för det du gör, men brinn på rätt ställe. Var viktig för de du älskar och lär dej förstå att livet är det som pågår hela tiden. Livet är NU - inte sen.
Leo Buscaglia skriver i "Buss 9 till paradiset: en resa i kärlekens spår": ”Det mänskliga förståendet är ett underverk. När det väl har accepterat en ny tanke eller införlivat nya fakta så sträcker det sig ständigt vidare och går inte tillbaka till sina forna begränsningar. Den mänskliga tanken äger inga gränser. Ingen kan ens ana dess möjligheter. Ändå ägnar sig så många livet igenom åt att staka ut gränser och ställa upp regler. Små barn svävar ännu i lycklig okunnighet om sina begränsningar och sträcker sig instinktivt och fyllda av glädje efter nya kunskaper, och det borde vi alla göra. ”
Det finns även de som stakar ut gränser för andra, hindrar människor från att växa och sträcka sej efter nya kunskaper. Att vara avundsjuk på andra är ingen idé. Men att bli sedd, uppskattad, tagen på allvar och ges möjlighet att utvecklas borde vara en mänsklig rättighet.
I dag har jag sett att kyrkogården är full av oumbärliga människor. Men livet går visst vidare ändå.
Och jorden den snurrar.
Det var på den tiden då vi i Sverige hade ett existerade och fungerande Postverk. Där man var oumbärlig(?) - i över tjugo år. Samtidigt blev familjen lidande. Fyra barn växte upp med en mamma som alltid stressade runt och aldrig kom ikapp. Som lade grunden till sömnlösa nätter och migränanfall. Som ramlade ner i Helvetesgapet och nästan inte kom upp igen. Som den dagen Posten stängde alla sina kontor inte fick så mycket som ett vykort med ett TACK FÖR DINA INSATSER. Ingen hade ens sett att jag fanns och lagt min själ där. Jag hade varit osynlig. Oumbärlig men osynlig.
Idag. En mamma som ångrar så bittert att hon inte fattade då att meningen med livet är att vara närvarande för sina barn. Det är de som är viktiga. På jobbet ersätts du bara av en ny medarbetare eller får se ditt jobb rationaliseras bort.
Försök se till att ditt liv får fler positiva än negativa upplevelser, ta vara på de små stunderna. Stanna upp, se och bli sedd. Brinn för det du gör, men brinn på rätt ställe. Var viktig för de du älskar och lär dej förstå att livet är det som pågår hela tiden. Livet är NU - inte sen.
Leo Buscaglia skriver i "Buss 9 till paradiset: en resa i kärlekens spår": ”Det mänskliga förståendet är ett underverk. När det väl har accepterat en ny tanke eller införlivat nya fakta så sträcker det sig ständigt vidare och går inte tillbaka till sina forna begränsningar. Den mänskliga tanken äger inga gränser. Ingen kan ens ana dess möjligheter. Ändå ägnar sig så många livet igenom åt att staka ut gränser och ställa upp regler. Små barn svävar ännu i lycklig okunnighet om sina begränsningar och sträcker sig instinktivt och fyllda av glädje efter nya kunskaper, och det borde vi alla göra. ”
Det finns även de som stakar ut gränser för andra, hindrar människor från att växa och sträcka sej efter nya kunskaper. Att vara avundsjuk på andra är ingen idé. Men att bli sedd, uppskattad, tagen på allvar och ges möjlighet att utvecklas borde vara en mänsklig rättighet.
I dag har jag sett att kyrkogården är full av oumbärliga människor. Men livet går visst vidare ändå.
Och jorden den snurrar.
